Är det verkligen meningen med livet, att så fort man har något att glädjas åt och vänta på med spänning så ska man tas ner på jorden med en smäll.

Det verkar som det sitter någon som pekar och säger STOPP om glädjen hotar det tråkiga.

Då kanske ni undrar varför jag sitter och gnäller i dag när mitt inlägg i går var på topp men ni förstår snart.

Min älskade sessan, den hund som står mig allra allra närmast hade ett nytt anfall nu på morgonen,allt var över på några minuter. Först blir hon vinglig sen kräks hon för att sen bli stel som en pinne - inga skakningar, inga läten och hon är med mig med ögonen så hon försvinner inte bort. sen släpper det igen....som sagt hela förloppet på några minuter.

I dag ska jag iaf ringa rådgivningen på strömsholm för även om jag försöker att inte tänka på det så är chansen att hon har fått epilepsi men vi ska inte måla hornper på väggen förrän vi vet fakta......jag blir bara så ledsen för tänk om jag inte är här hos henne nästa gång - min älskade prinsessa ♥

Det ligger något i dom orden...eller hur för den bästa vän man kan få är en hund. Den frågar inte varför du är ledsen den bara finns där för dig....Älskade djur ♥